Evig tillväxt på en ändlig planet
Jag har precis börjat läsa boken "Att svära i kyrkan - tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet" och har läst ut första kapitlet. Varje kapitel är skrivet av olika författare men alla handlar de om temat tillväxt ur olika perspektiv. Jag tänkte jag skulle ta och skriva lite kort om varje kapitel, i alla fall de som väcker tankar.
Kapitlet jag läst idag är "Kort introduktion till vardagssvenska" av Per Grankvist. Han tar upp hur vår användning av ordet tillväxt förändrats över tid, och hur förändringar i språket överlag speglar samhällsförändringar.
När man talade om tillväxt i början på 1800-talet är det i samband med saker som behöver växa tills sig för att bli fullt vuxna. Till exempel nämns fiskbestånd, kalvar, eller skog som behöver stå på tillväxt tills de når lämplig storlek. Men samtidigt visste man att inget växte för evigt. Tillväxt är en temporär fas, inte ett permanent tillstånd.
"Men den urspungliga betydelsen finns alltjämnt kvar i ordboken: en dag blir allt som står på tillväxt klart. För träd kan inte växa till himlen - förr eller senare kapar stormen alltid topparna. Allt är av jord kommet. Jord skall det åter bli."
Per säger också att vi måste särskilja medel och mål, tillväxt kan vara det ena men aldrig det andra då tillväxten saknar värde på egen hand.
Tänkvärt i ett samhälle där evig tillväxt har blivit normen, inte sant?